lørdag 3. februar 2018

Kutyme i skiløypa


En ting er veldig sikkert, det er at Hailey har bitte litt igjen før hun er ferdig utlært skiløperfølgesvenn. Mangler bitte litt av kutymen i skiløypa, for å si det sånn.

* *

Norsk etnologisk gransking (NEG) har tidligere spurt om kutymer for hilsen har endret seg over tid. Der var det bare tre av 76 som svarte at de «bevisst ikke hilser på tur». Det synes som om det kommer an på graden av øyekontakt, og hvor langt man er unna sivilisasjonen. Dess færre folk, dess større sjanse for at man hilser på ukjente. Hilsingen er geografisk og kulturelt betinget, og avhengig av om vi befinner oss på gata i byen, i butikken eller på skitur i fjellet.


Ti kalde grader var det i dag tidlig, men det tok en stund før sola varmet litt. I dag var den nederst på jordet, så om en ukes tid så har vi den på gårdsplassen regner jeg med.


Det ble et par runder til etter at Hailey skulle krysse skiløypa i bunnen av bakken. Jeg regnet slett ikke med at fotoapparatet mitt var brukbart etter en slik trøkk. Jeg landet oppå det så jeg regnet med at linsefestet hadde knekt. Men jeg hadde ikke hørt noe lyd, så jeg håpet det beste. Jeg fikk det rett under ribbeina så hadde vel flaks at ikke en av dem knakk. 


Vikerfjelløpet 2018 er 9-10 mars, Tosseviksetra på Vikerfjell.

* *

Program:
200km har kjøremøte kl 15:00 start kl 16:00 fredag
130km har kjøremøte kl 21:00 start kl 23:00 fredag
Distanser 65km og 30km har kjøremøte kl 09:30 start kl 11:00 lørdag

Premieutdeling for 130km lørdag når alle er i mål. Premieutdeling for øvrige klasser starter inne på setra etter miljøklasse er ferdig. 


Vi skal iallefall sjekke ut årets målgang i Vikefjelløpet. Håper på å få flere og bedre bilder enn jeg toj av løpet i fjor.


I morgen håper jeg på litt snillere temperaturer så det blir litt lengre skitur. Nå får jeg lage litt mat til oss, så får vi kose oss resten av kvelden. 

2 kommentarer:

  1. Jag ler med hela ansiktet! För många år sedan då jag ännu kunde åka skidor, numera sätter vristerna stopp efter flera benbrott, då hade maken vår rottweiler i långlina. Människor blev ju lite rädda att se en glad rottis i skidspåren...Men, när det kom backar att åka nerför, då gick det inte så bra, hunden följde inte spåret utan sprang iväg i lössnön bredvid och då hade gubben min inget annat att göra än följa efter, tills han drattade omkull! Jag skrattade så jag grät..
    Visst skulle vi ha mycket att snacka om du och jag om vi sågs, men jag får erkänna att jag får kämpa lite med norskan då jag läser din blogg, inte så lätt för en finska att förstå alla gånger. Men det mesta begriper jag nog, och det blir bättre hela tiden! Ha en skön söndag

    SvarSlett

Alltid hyggelig å høre hva du synes om det du leser her. Hadde vært veldig fint med en kommentar i ny og ne... Det setter jeg stor pris på!